Susanne lämnar sin sambo och bonusbarn och drar sig undan i sin stuga på landet. Nu ska hon få tid för bara sig själv. Men fristen blir kort. En morgon ringer systern Louise och tycker hon ska ta hand om hennes tonårsson, tills hon kommit till rätta med sin ekonomi.
Sånt man bara säger heter boken, och mycket är sånt i boken, mycket tugga runt, och upprepningar. Ja jag läste ut boken, men med knapp nöd. Jag tyckte själva handlingen var rätt okej, efter att ha läst många deckare, så var det trevligt att byta till något annat. Jag har lite svårt att ta till mig huvudpersonen i boken. Hon är kanske lite för mycket gnällspik för min smak. Och vad hade hon att gnälla över egentligen? Nåja jag var tvungen att följa den till slutet, och jag ger den en 2.a
Författaruppläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar